Jag blev rädd!
Siket dåligt samvete jag har nu! Innan ikväll när vi skulle ge mat till hundarna så gav vi dem där ute. Eftersom de andra två hundarna är snabbare än min så valde jag att vara med inne i deras hundgård när dem brukar vara om dagarna för vi har inget staket runt trädgården och mamma har hellre djuren i hundgården än kopplade så att det inte kan gå så speciellt mkt plus att vi kan göra oss mer här hemma om de är där. Jaja, jag hoppas ni fattar.
Iaf, så satt jag mig bredvid min hund så att jag kunde vara nära och ta bort någon av de andra för speciellt Maya brukar försöka att få mer mat i sig än vad hon ska ha. Maya matvrak brukar vi kalla henne. Under tiden de åt så hade vi bara puttat till ena sidan som är dörren då. Hundarna är inte såna som inte acceptera att vara i hundgården så jag tänkte inte mer på det och var mer uppmärksam på min hund och hennes mat och berömde henne - väldigt tyst för ville inte större henne i käkandet. Men när Anders kom ut då han skulle sköta grillen, för vi skulle ha grillad mat till kvällsmat, så kollade jag runt i hundgården för hundarna brukar bli så glada när vi kommer ut i trädgården. Men när jag kollade runt så kunde jag bara räkna till en svart och min hund. Jag började bli panikslagen och kollade runt och runt i trädgården efter denn andra svarta. Hon syntes ingenstans! Hon har haft sina äventyr i sina unga dagar och då var hon ute och sprang efter kaniner, harar mm.
Men mina närmaste vet hur jag bor, nära en väg som dem har hastighet på 70km/h och det är inte ofta dem håller den hastigheten. Så vem som helst skulle bli panikslagen och rädd om deras älskade inte hade varit där dem skulle ha varit. Så jag frågade Anders "var är Inka?", och så började vi leta efter henne. Vi tog varit håll och verkstaden som har tillgång till ett "bakhåll" till en annan väg som man kör in och ut på från den "stora" vägen. Men anders hittade henne mot den stora vägen, tror det var på busshållsplatsen vid stora vägen. Möte anders på tillbaka vägen till trädgården igen, och såg att hon haltade igen. Hon har haltat ett ex antal gånger fram och tillbaka nu i några månader tror jag att det är. Den sista utvägen för henne om hon inte vill bli bättre vill jag inte ens skriva, tänka eller säga högt, även om jag vet vad det är. Visst hon kommer få det bättre men är inte riktigt redo att släppa henne. Inte än, kanske nästa år, då jag har slutat skolan.
Usch, nej. Är nära på att gråta men försöker att hålla mig. Men iaf så det slutade ganska lyckligt, blev iaf inte av med en hund!
Skulle aldrig ha kunnat förlåta mig om du hade mist livet idag. Skulle ha saknat min sängkompis här hemma, din ljud när vi ska gå ut och dina äckligt underbara pussar som hämnar över hela ansiktet även om man vill det eller inte! Tur att jag får ha kvar dig, älskar dig min Inka<3
Iaf, så satt jag mig bredvid min hund så att jag kunde vara nära och ta bort någon av de andra för speciellt Maya brukar försöka att få mer mat i sig än vad hon ska ha. Maya matvrak brukar vi kalla henne. Under tiden de åt så hade vi bara puttat till ena sidan som är dörren då. Hundarna är inte såna som inte acceptera att vara i hundgården så jag tänkte inte mer på det och var mer uppmärksam på min hund och hennes mat och berömde henne - väldigt tyst för ville inte större henne i käkandet. Men när Anders kom ut då han skulle sköta grillen, för vi skulle ha grillad mat till kvällsmat, så kollade jag runt i hundgården för hundarna brukar bli så glada när vi kommer ut i trädgården. Men när jag kollade runt så kunde jag bara räkna till en svart och min hund. Jag började bli panikslagen och kollade runt och runt i trädgården efter denn andra svarta. Hon syntes ingenstans! Hon har haft sina äventyr i sina unga dagar och då var hon ute och sprang efter kaniner, harar mm.
Men mina närmaste vet hur jag bor, nära en väg som dem har hastighet på 70km/h och det är inte ofta dem håller den hastigheten. Så vem som helst skulle bli panikslagen och rädd om deras älskade inte hade varit där dem skulle ha varit. Så jag frågade Anders "var är Inka?", och så började vi leta efter henne. Vi tog varit håll och verkstaden som har tillgång till ett "bakhåll" till en annan väg som man kör in och ut på från den "stora" vägen. Men anders hittade henne mot den stora vägen, tror det var på busshållsplatsen vid stora vägen. Möte anders på tillbaka vägen till trädgården igen, och såg att hon haltade igen. Hon har haltat ett ex antal gånger fram och tillbaka nu i några månader tror jag att det är. Den sista utvägen för henne om hon inte vill bli bättre vill jag inte ens skriva, tänka eller säga högt, även om jag vet vad det är. Visst hon kommer få det bättre men är inte riktigt redo att släppa henne. Inte än, kanske nästa år, då jag har slutat skolan.
Usch, nej. Är nära på att gråta men försöker att hålla mig. Men iaf så det slutade ganska lyckligt, blev iaf inte av med en hund!
Skulle aldrig ha kunnat förlåta mig om du hade mist livet idag. Skulle ha saknat min sängkompis här hemma, din ljud när vi ska gå ut och dina äckligt underbara pussar som hämnar över hela ansiktet även om man vill det eller inte! Tur att jag får ha kvar dig, älskar dig min Inka<3Kommentarer
Trackback
